torsdag 17 maj 2018

När hela världen blir allt fulare

Det svarta sipprar in och lortar ned allt och även de jag tycker om börjar bli snedvridna och fula på insidan.

Då är det dags att låta bli facebook ett tag.

tisdag 17 april 2018

Det är ingen som kommer att tvångsmata dig

Jag har en ätstörning. Det är sådant som är svårt att erkänna och särskilt för mig när jag alltid förminskar mig själv med att det alltid finns någon annan som har det värre än mig. Men jag har det, den är under relativ kontroll eller terrorbalans som jag brukar likna det vid.

Ibland kommer det mörka stunder, min hjärna stänger av och jag matar systematiskt i mig så mycket jag kan av det som finns att äta hemma och sedan tvingar jag upp det tills blodkärlen spricker runt mina ögon och lämnar små röda prickar.

Jag ser mig i spegeln och undrar vad som är rätt eller fel, vad som är min egna skeva självsyn eller något som borde åtgärdas.

Och där hjälpte internet mig (även en blind höna) med sina tumblrs med mode i alla storlekar, modebloggar för plusstorlekar, leende människor, levande människor, vackra människor. Sakta men säkert täljde jag bort det värsta och jag uppnådde min terrorbalans. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte brydde mig alls när det kommer till hur jag själv ser ut eftersom man alltid är sin värsta fiende.

Kroppspositivism är innerligt viktigt och att se kommentarer om att folk tycker att man borde prata negativt om övervikt eller att de inte gillar att andra "tvingar" dem till att älska sina kroppar trots deras skavanker skadar åtminstone mig något otroligt.

För då kommer tvivlet.

Tvivlet om hur min självbild faktiskt är och all skam jag känner över att kläderna i affärerna inte passar mig och att jag kanske förskönar min spegelbild och att jag kanske inte borde känna mig fin i de kläder jag bär. Tankarna snurrar och snurrar och blir allt mer ologiska, de börjar få för sig att om någon som är smalare än mig tycker att de är tjocka så är kanske jag också det och kanske tycker de att jag är det med men de säger inget. Logiken ger vika för demonerna och terrorbalansen fallerar.

Kroppspositivitet betyder säkerligen något helt annat för resten av världen och jag skulle säkerligen kunna lägga in en klausul om att jag är en vit kvinna som enligt andra skulle kunna klassas som normal i kroppen men det hör inte hit. Vad det ordet betyder för mig är inte vad andra verkar tro, det är ingen som kommer att tvångsmata dig upp till en viss storlek bara för att de vill kunna känna sig vackra i sina kroppar, det är ingen som tvingar dig till att trivas med dig själv men vad den gör är att börja ifrågasätta dina egna tankar.

Vad är det som gör att du inte tycker att du duger? Varför vill du lägga över ditt dåliga självförtroende på någon annan som öppet kämpar med att acceptera sig själv?

Det enda de säger är att det okej att finnas till. Att det är okej att alla skall få ha en plats utan att vara villebråd, att jaktsäsongen på en viss typ av människa skall upphöra och att synfältet skall vidgas för oss alla. 


fredag 30 mars 2018

Slaget från fladdermusvingar

Jag sitter och stirrar på en tom skärm med ett blinkande streck och finner inget annat att skriva än just om att min hjärna är tom. Trösten i orden infinner sig inte på samma sätt som lugnet i att läsa är en önskedröm som jag måste tvinga mig till.

För nu betyder orden måsten och konsekvenser där bara en handfull kan tolka dem för vad de verkligen är och oron över att inte vara alla till lags eller svara på frågor som inte behövde ställas är för stor för att jag skall våga ta min egna plats i tillvaron.

Ord har hjälpt mig igenom åren genom att jag har kunnat skriva ur mig min ilska och frustration för att sedan kunna släppa det. Jag spottar ut dem och låter dem snärja med sig demonerna som skrikande och rivande tvingas ut från min kropp tillfångatagna av bokstäverna. De renar ut mig och räddar mig.

Nu famlar jag runt efter dem med en fjärilshåv som har alldeles för stort nät för att vara till nytta, jag kan känna dem fastna för någon sekund för att sedan fladdra iväg långt utom räckhåll. De är i periferin i mitt huvud, svävar omkring till meningar som splittras så fort jag tänker tanken på att fästa ned dem.

Hjärtat pumpar i bröstet.

Dunk. Dunk. DUNK. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. DUNK. Ibland känns det som att det försöker att slå ett slag för hela världen för att sedan gå ned till enbart min värld igen. Jag har hela tiden en klocka i bakhuvudet som påminner mig om att jag BORDE göra ANNAT hur mycket jag än försöker förklara att det här är vad jag behöver för att fungera.

Eller är jag bara lat? Är jag bara undflyende och egoistisk?

Jag borde borde borde men orkar orkar orkar inte. Jag gör ibland och återhämtar mig efteråt men skäms ändå. Jag färglägger bilder och lyssnar på berättelser i brist på förmågan att läsa dem själv men ändå fladdrar hjärtat till ibland.

Våren kommer. Säsongen kommer. Sommaren kommer med alla djävla måsten som jag är den enda som har satt. Bojor och handfängsel som bara jag är skyldig till. Jag försöker att borsta undan skammen för att ge mig plats att vara men ändå är syster Jante där och förklarar om barnen i Afrika och om de som är utförsäkrade och utan skyddsnät för vem fan tror jag att jag är egentligen?

Orden flyger runt runt runt och de finns där bara jag fångar dem men de är inte mina vänner längre. De är något som oroar mig över att andra skall tolka dem fel, att de inte är annat än avgaser som måste ut för att inte förgifta insidan.

Mina inneboende är där men de håller sig i schack, jag har en låda med verktyg och tillhyggen att locka bort dem med även fast de skickar ett direktmeddelande av och till så kan jag låta bli att läsa det även om jag ser den blinkande ikonen i ögonvrån.

Jag behöver inte lyssna på dem.

Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. DUNK. Dunk. Dunk. Dunk.

tisdag 19 april 2016

Smitta

En av anledningarna till varför jag skyr sjukvård när det kommer till den delen man inte kan ta på är för att jag är extremt rädd för den. Jag är rädd att de skall hitta något fel samtidigt som att jag är rädd för att de inte skall hitta något fel.

Är det något jag inte vill bli så är det ett offer för diagnosen, någon som begränsar sig själv och använder papperslappen som en ursäkt för allt som känns jobbigt. Att jag skall börja bete mig som en idiot och sedan ursäkta det med tidigare sagda papperslapp när någon konfronterar mig om det.

Och skulle det inte vara något fel så skulle jag bara få för mig att jag har gjort mig själv sjuk. Att jag har läst för mycket om åkommor och omedvetet tagit på mig dem.

Ja, ingen av de två sakerna är vettiga och jag är väl medveten om det. Jag kommer aldrig sluta vara mig själv om det nu skulle vara något den där utredningen skulle hitta utan jag ser det mer som en bruksanvisning till mig själv.

Ändå kan jag inte låta bli att beskylla mig själv för lathet när jag inte går utanför dörren en ledig dag, att jag är hemsk som inte umgås med vänner när tillfället ges, att jag gör mig själv vek genom att dra gränserna närmare mig.

tisdag 12 januari 2016

Vild är vinden

När jag var liten fanns det en teckning under mormors trapp som skrämde mig något otroligt samtidigt som ögonen på mannen min mamma ritat av trollband mig. Hans ögon var intensiva, stirrade rakt igenom mig till en annan rymd, skrämde mig, fick mig att rysa av obehag eftersom jag inte riktigt kunde sätta fingret på om han var man eller kvinna.

Teckningen var ritad av omslaget till Diamond Dogs, en vinylskiva jag beundrade i åtskilliga år innan jag fick mod till mig att faktiskt våga lägga den på skivspelarens bricka. Jag studerade hans ansikte som inte tillät betraktaren att titta på något annat än hans uppenbarelse, funderade över vad det var för varelser som var i bakgrunden, deras ansikten påminde mig om andar men ändå inte.

När jag var i fjortonårsåldern placerade jag nålen på det första spåret, det svaga vinylknastret viskade i högtalarna innan ett omänskligt ylande fyllde rummet, en hypnotisk röst ackompanjerad avdystopisk musik målar upp en värld i kaos och sedan ropar den:

"This ain't rock'n'roll. This is genocide!"

Sedan minns jag inte mer av ögonblicket, jag minns bara att mitt pubertala jag tyckte det var pinsamt att erkänna det för folk i skolan att jag älskade musik som älskats av tidigare generationer men att jag inte ville sluta lyssna på den. Att jag inte ville att någon skulle fnysa över hans magiskt androgyna ansikte och den vilda rösten som trollband mig.

I nionde klass blev vi ombedda att ta med oss musik och sedan presentera det för de andra i klassen och jag valde Diamond Dogs när andra valde Hockeyfrilla och Michael Jackson (Och Queen så klart, min bästa vän har god smak) något som jag tyckte var lite läskigt eftersom jag fortfarande inte var modig nog att stå emot hån för saker jag inte kunde leva utan.

Spola fram ett par år, jag gjorde ett föredrag i skolan där jag lät min älskade Ziggy Stardust-skiva skickas runt i klassen så att de andra kunde få chansen att bli förtrollade. Den kom tillbaka med ett klistermärke på framsidan och minnet gör mig fortfarande arg.

Varje morgon i ett antal veckors tid började jag morgonen med att spela hans musik på mitt rum, jag gick upp tidigare än nödvändigt för att kunna njuta av alla mina favoritlåtar, jag spolade fram till mina favoritdelar av dokumentären Bowie at 50 och tittade på dem i ett nedsläckt vardagsrum med hörlurarna inkopplade till tv:n för att inte störa resten av familjen. Jag satt uppe till sent på natten för att kunna se hans femtioårskonsert när den sändes på sommaren. Jag skrev minutiöst av varenda replik av Labyrinth för att kunna skriva den i bokform.

Varje dag var han med mig, jag svävade runt till annan musik men han fanns alltid där i mitt hjärta även när jag inte visste om det själv.

Han gav mig glädjerus när The next day fyllde min bil med sin magi, han fanns fortfarande, han var odödlig.

Så vaknade jag till en värld som envisas med att bli mörkare för varje dag som går. Där mina hjältars ögon slocknar och de kan inte längre dränka ljudet av människorna som skriker i skärselden.

Teckningen min mamma ritade av på ett stort stycke kartong har för länge sedan slängts men skivan finns hemma hos mig i ett skyddadne fodral av plast och jag älskar den fortfarande.

Han är död. Jag tror inte på det. Jag har inte gråtit förrän nu. Jag har varit bedövad eftersom någon så betydelsefull kan inte dö, de får inte dö. De får bara inte.

Tack för all musik, för all magi och för att du aldrig försvann även fast jag gjorde det emellanåt.


lördag 9 maj 2015

Jävla Fröken Duktig

Jag har tampats med Fröken Duktig så länge jag kan minnas. Hon piskar mig med saltade läderremmar så att varje svidande rapp verkligen går igenom huden och upp till hjärnan.

Den viner ned och snärtar till över ryggraden.

*klatsch!* Varför har du inte gått till gymmet den här veckan för?!

*klatsch!* Varför går du inte och lägger dig i tid?!

*KLATSCH!!* Varför känner du dig stressad fast du släpper allt du har för händerna när du kommer hem?!

*KLATSCH!!!* Varför vrider du dig inte blå och ringer runt till alla dina vänner för? Du vill ju prata med dem! Ring då! Ring för FAN!

Rappen går så snabbt ibland att jag tror att hon har mer än två armar, att hon har niosvansade katter i dem. Jag försöker att räta på ryggen och ignorera henne, värjer mig inte mot slagen utan låter dem landa samtidigt som jag tvingar ned reflexen att rycka till när den skär in i huden.

Jag vill vråla åt henne att jag gör det jag förmår, att jag vill andas istället för att hyperventilera, att jag självklart finner det skamfyllt att jag inte verkar klara av alla borden som alla andra tycker om och att jag kan känna gråten i halsen över att jag ibland inte klarar av det jag vill göra.

Men så fungerar jag uppenbarligen. År av försök att försöka slå knutar på mig själv som till slut exploderar i tårar och att jag springer rakt in i ett träd för att jag inte hinner att väja. Jag har motat ned en demon men när jag försöker att trycka på locket så biter en annan mig i sidan och jag hinner inte riktigt alltid att hinna tillbaka till den första burken för att spänna säkerhetsspärren på den.

Fast det går, jag stannar faktiskt upp innan och även om jag skäms så försöker jag att ta hand om mig istället för att försöka tillfredsställa alla andra. Jag försöker att mota bort tankarna om att alla andra tror att jag hatar dem för att jag värderar min egentid lite mer än vad andra kanske gör.

*KLATSCH!!*

Det känns som om det är mindre salt på lädret nu.

måndag 23 mars 2015

Konstaterande

"Jag älskar dig" är något som inte borde skrivas i text på ett ställe utöver brännbara medier såsom papper, kort, brev eller dylikt för annars ligger det bara där och bränner hål i ögonen på människor senare.