tisdag 19 april 2016

Smitta

En av anledningarna till varför jag skyr sjukvård när det kommer till den delen man inte kan ta på är för att jag är extremt rädd för den. Jag är rädd att de skall hitta något fel samtidigt som att jag är rädd för att de inte skall hitta något fel.

Är det något jag inte vill bli så är det ett offer för diagnosen, någon som begränsar sig själv och använder papperslappen som en ursäkt för allt som känns jobbigt. Att jag skall börja bete mig som en idiot och sedan ursäkta det med tidigare sagda papperslapp när någon konfronterar mig om det.

Och skulle det inte vara något fel så skulle jag bara få för mig att jag har gjort mig själv sjuk. Att jag har läst för mycket om åkommor och omedvetet tagit på mig dem.

Ja, ingen av de två sakerna är vettiga och jag är väl medveten om det. Jag kommer aldrig sluta vara mig själv om det nu skulle vara något den där utredningen skulle hitta utan jag ser det mer som en bruksanvisning till mig själv.

Ändå kan jag inte låta bli att beskylla mig själv för lathet när jag inte går utanför dörren en ledig dag, att jag är hemsk som inte umgås med vänner när tillfället ges, att jag gör mig själv vek genom att dra gränserna närmare mig.

tisdag 12 januari 2016

Vild är vinden

När jag var liten fanns det en teckning under mormors trapp som skrämde mig något otroligt samtidigt som ögonen på mannen min mamma ritat av trollband mig. Hans ögon var intensiva, stirrade rakt igenom mig till en annan rymd, skrämde mig, fick mig att rysa av obehag eftersom jag inte riktigt kunde sätta fingret på om han var man eller kvinna.

Teckningen var ritad av omslaget till Diamond Dogs, en vinylskiva jag beundrade i åtskilliga år innan jag fick mod till mig att faktiskt våga lägga den på skivspelarens bricka. Jag studerade hans ansikte som inte tillät betraktaren att titta på något annat än hans uppenbarelse, funderade över vad det var för varelser som var i bakgrunden, deras ansikten påminde mig om andar men ändå inte.

När jag var i fjortonårsåldern placerade jag nålen på det första spåret, det svaga vinylknastret viskade i högtalarna innan ett omänskligt ylande fyllde rummet, en hypnotisk röst ackompanjerad avdystopisk musik målar upp en värld i kaos och sedan ropar den:

"This ain't rock'n'roll. This is genocide!"

Sedan minns jag inte mer av ögonblicket, jag minns bara att mitt pubertala jag tyckte det var pinsamt att erkänna det för folk i skolan att jag älskade musik som älskats av tidigare generationer men att jag inte ville sluta lyssna på den. Att jag inte ville att någon skulle fnysa över hans magiskt androgyna ansikte och den vilda rösten som trollband mig.

I nionde klass blev vi ombedda att ta med oss musik och sedan presentera det för de andra i klassen och jag valde Diamond Dogs när andra valde Hockeyfrilla och Michael Jackson (Och Queen så klart, min bästa vän har god smak) något som jag tyckte var lite läskigt eftersom jag fortfarande inte var modig nog att stå emot hån för saker jag inte kunde leva utan.

Spola fram ett par år, jag gjorde ett föredrag i skolan där jag lät min älskade Ziggy Stardust-skiva skickas runt i klassen så att de andra kunde få chansen att bli förtrollade. Den kom tillbaka med ett klistermärke på framsidan och minnet gör mig fortfarande arg.

Varje morgon i ett antal veckors tid började jag morgonen med att spela hans musik på mitt rum, jag gick upp tidigare än nödvändigt för att kunna njuta av alla mina favoritlåtar, jag spolade fram till mina favoritdelar av dokumentären Bowie at 50 och tittade på dem i ett nedsläckt vardagsrum med hörlurarna inkopplade till tv:n för att inte störa resten av familjen. Jag satt uppe till sent på natten för att kunna se hans femtioårskonsert när den sändes på sommaren. Jag skrev minutiöst av varenda replik av Labyrinth för att kunna skriva den i bokform.

Varje dag var han med mig, jag svävade runt till annan musik men han fanns alltid där i mitt hjärta även när jag inte visste om det själv.

Han gav mig glädjerus när The next day fyllde min bil med sin magi, han fanns fortfarande, han var odödlig.

Så vaknade jag till en värld som envisas med att bli mörkare för varje dag som går. Där mina hjältars ögon slocknar och de kan inte längre dränka ljudet av människorna som skriker i skärselden.

Teckningen min mamma ritade av på ett stort stycke kartong har för länge sedan slängts men skivan finns hemma hos mig i ett skyddadne fodral av plast och jag älskar den fortfarande.

Han är död. Jag tror inte på det. Jag har inte gråtit förrän nu. Jag har varit bedövad eftersom någon så betydelsefull kan inte dö, de får inte dö. De får bara inte.

Tack för all musik, för all magi och för att du aldrig försvann även fast jag gjorde det emellanåt.


lördag 9 maj 2015

Jävla Fröken Duktig

Jag har tampats med Fröken Duktig så länge jag kan minnas. Hon piskar mig med saltade läderremmar så att varje svidande rapp verkligen går igenom huden och upp till hjärnan.

Den viner ned och snärtar till över ryggraden.

*klatsch!* Varför har du inte gått till gymmet den här veckan för?!

*klatsch!* Varför går du inte och lägger dig i tid?!

*KLATSCH!!* Varför känner du dig stressad fast du släpper allt du har för händerna när du kommer hem?!

*KLATSCH!!!* Varför vrider du dig inte blå och ringer runt till alla dina vänner för? Du vill ju prata med dem! Ring då! Ring för FAN!

Rappen går så snabbt ibland att jag tror att hon har mer än två armar, att hon har niosvansade katter i dem. Jag försöker att räta på ryggen och ignorera henne, värjer mig inte mot slagen utan låter dem landa samtidigt som jag tvingar ned reflexen att rycka till när den skär in i huden.

Jag vill vråla åt henne att jag gör det jag förmår, att jag vill andas istället för att hyperventilera, att jag självklart finner det skamfyllt att jag inte verkar klara av alla borden som alla andra tycker om och att jag kan känna gråten i halsen över att jag ibland inte klarar av det jag vill göra.

Men så fungerar jag uppenbarligen. År av försök att försöka slå knutar på mig själv som till slut exploderar i tårar och att jag springer rakt in i ett träd för att jag inte hinner att väja. Jag har motat ned en demon men när jag försöker att trycka på locket så biter en annan mig i sidan och jag hinner inte riktigt alltid att hinna tillbaka till den första burken för att spänna säkerhetsspärren på den.

Fast det går, jag stannar faktiskt upp innan och även om jag skäms så försöker jag att ta hand om mig istället för att försöka tillfredsställa alla andra. Jag försöker att mota bort tankarna om att alla andra tror att jag hatar dem för att jag värderar min egentid lite mer än vad andra kanske gör.

*KLATSCH!!*

Det känns som om det är mindre salt på lädret nu.

måndag 23 mars 2015

Konstaterande

"Jag älskar dig" är något som inte borde skrivas i text på ett ställe utöver brännbara medier såsom papper, kort, brev eller dylikt för annars ligger det bara där och bränner hål i ögonen på människor senare.

fredag 27 februari 2015

Tand för tunga

För många år sedan så önskade jag att jag kunde få tillgång till en manick som skulle ge mig chansen att gå runt och säga till alla vad jag egentligen tycker och tänker om dem. Jag fantiserade hur jag skulle försöka se till att trycka till dem så mycket så att jag förhoppningsvis skulle få dem att börja gråta och sedan skulle jag kunna vrida tillbaka tiden så att de inte minns något men jag skulle istället göra det.

Numera har jag nog ingen större lust till just att ha något som vrider tillbaka tiden men det skulle inte vara dumt att kunna få styrka nog till att faktiskt kunna säga till om vad jag tycker och tänker även om jag börjar bli bättre på det med årens gång.

tisdag 17 februari 2015

Att hinna med allt

Jag är stresstålig samtidigt som jag inte är det vilket egentligen inte borde gå att klämma ihop i en och samma kropp. När det kommer till arbetsrelaterad stress så kan jag oftast finna ett inre centrum av lugn där jag ignorerar alla tankar på "det-kommer-att-gå-åt-helvete-djävlar-djävlar-djävlar" och lyckats allt som oftast att ro i hamn det jag har tänkt mig.

Sedan kommer vi till den delen som är mig, där är det mindre gott ställt. Då stressar jag över att jag vill ta min egentid och inte prata med någon alls eftersom mitt arbete tar mycket av den sociala energin även om det är kul. Att då komma hem runt halv sju och hinna med "allt" gör mig otroligt stressad och sedan slutar det i dåligt samvete. Jag känner mig något infernaliskt egocentrerad när jag ser till att ta mig i kragen och faktiskt gå till gymmet två gånger i veckan så ofta jag kan och att jag tar tid till att bara sitta still med min stickning för att ladda upp batterierna för morgondagen.

Då kommer det dåliga samvetet över att jag borde ju faktiskt prata i telefon med någon av alla mina vänner, jag borde göra ditten och jag borde göra datten, jag borde titta på det där programmet/serien/filmen som någon tipsat om länge och jag borde testa det där spelet och jag borde göra det där och det där och det där.

DÅ kommer stressen. Då stänger jag av allt och kortsluter och jag skäms över att andra kanske tror att jag är konstig att jag tycker det är svårt med bra saker och att prata i telefon med bra människor borde ju inte vara svårt eftersom det är, ptja, bra människor.

Jag blir stressad av att jag kommer hem vid halv sju och då borde gå och lägga mig ganska tidigt för att inte vara alltför trött dagen efter och jag blir stressad över att hinna med att vara mig själv på de få timmarna och så går det i snurr. Tack och lov så boxar jag bort det bit för bit och försöker att balansera ut det så gott det går även om det är lite svårt emellanåt.

En sak som har visat sig göra underverk för mitt humör är att strunta i facebook, detta infernaliska ställe där ALLA visar sig ha en åsikt och de enda som håller käften är de som faktiskt har en vettig åsikt medan resten skriker om kränkningar och -fieringar åt höger och vänster. Nu har jag istället läst ut en bok för första gången på över ett år, jag sitter med den vid frukosten och jag sätter alarm på telefonen för att kunna läsa på min lunch och det känns så mycket bättre att skratta åt min favoritförfattares ord än att sitta och bli förbannad över folks öppensinnade inskränkthet.

Facebook har gjort att alla tror att de har en åsikt som måste höras och som måste ges sista ordet medan jag bara vill slå till dem med en stor pinne som det står "Håll tyst, du är dum i huvudet på." för om problemen löses på det där stället så är det då inte det jag ser, troligen har jag ett filter som rensar bort det eller så finns det kanske inte så mycket av den varan i den delen av internet.

Det där med att balansera? Jag jobbar på det.

tisdag 16 december 2014

Cropping out the bad

Emellanåt känns det som om jag är med i ett facebookexperiment där experimentet börjar vinna över mig. Elände på elände byggs upp och tynger ned tills klumpen i magen känns stor som en himlakropp, hela världen är smutsig och skev samtidigt som jag känner mig helt handlingsförlamad och lamslagen.

Att då få försäkringar om att världen är ett trevligt ställe är ungefär lika givande som att försöka snorkla i kokande olja (samt överleva) för hur bra min familj och mina vänner är så kan de känslorna inte kväva den mördande ångest som morrar vid varje nyhetslänk.

Så om målet för alla de jag har på facebook hade var att övertala mig om att världen är ett hemskt, hemskt ställe så har de lyckats. Det må finnas fluffiga djur här och där men det kommer säkerligen någon arg extremist och självmordsbombar ihjäl den samtidigt som brunskjortor kör över demokratin.

Hej, Netflix, det blir du och jag ett tag nu!