tisdag 20 oktober 2009

Handikapp

Min kära far är en skrupellös prutare och han äger nu en vit VW Polo årsmodell 95 för min räkning. Den har lite skavanker här och var som han vill göra i ordning på innan den tas i bruk vilket gör att jag är mobilt handikappad nu. Mina sista pengar för månaden gick till en tågbiljett "hemåt" och sedan får jag se till att vara extra trevlig mot min favorit-Patricia (hint hint, blink blink, flirt flirt) så att hon lånar ut sin kapten Morgan till mig. Det är enormt frustrerande att hamna i denna sits, påminn mig om att inte krascha bilar igen, de går sönder så idiotiskt lätt.

Hur Polon skall ta sig ned? Det vete fanken, förhoppningsvis är den färdig till den helgen i början av november som en del av älskade familjen hälsar på mig, det vore ypperligt. Jag har även planer på att cykla till en "nära" liggande busshållplats och på det sättet ta mig till arbetet. Det vore bara bra att jag rör på dödköttet lite extra, det har kommit åtskilliga ursäkter för att inte ta sig till träningen på sistone. Ser väl inte riktigt fram emot att behöva sätta mig på en cykel vid den tiden på morgonen, men för fanken, det är ett sätt det med!

Så, det ser tämligen ljust ut för stunden. Jag har inte ett enda uns av dåligt samvete än vad jag har märkt för jag kan inte se varför jag inte skulle kunna vara sjukskriven på grund av en bilolycka. Att jag sedan har klarat mig idiotiskt väl, det är en annan sak. Om jag vore en viktig person så skulle det troligen ha betytt att jag skall komma på botemedlet mot cancer men det är inte riktigt mitt gebit så jag vet inte. Jag tänker ta det som ett tecken på att ta över världen. Religiös? Icke då. Det här är väl en av de saker som borde förklara slumpen mer än ett skäggo, att jag som åtskilliga gånger verkligen har önskat mig en träkostym klarar mig utan en enda liten bestående skada förutom blåmärken? Eller så har någon ett väldigt intressant sinne för humor. Visserligen kan nackskador lura och sedan hoppa upp när man minst anar det men det enda jag känner för stunden är lite krasande när jag vrider utstuderat på huvudet. Thailändskt liniment och ett allvarligt missbruk av halsduk löser det.

Jag har en väldigt tjusig tröja på mig nu som jag har fått av en nära vän. Den gör det så mycket lättare för mig att se vilken Spock som är snäll eller inte. Sådant tycker vi om.

I alla fall, jag mår bra och de enda skavanker som är kvar nu är sådana skador jag har haft hela tiden. Eller kallas det personlighet? Det är svårt att veta ordentligt.

1 kommentar:

  1. Flörta på baby =) Klart du får låna captain, ja tror han gillar att nån som kör lite lugnare styr honom...... Ska fixa så vinterdäcken åker på oxå å att dom blir balanserade sen kommer han ligga på vägen så vackert så =)

    Ha de gott så ses vi på söndagnatt =)
    pussåkram

    SvaraRadera