fredag 16 oktober 2009

Livet passerar faktiskt inte revy

Jag tog upp telefonen för att titta på tiden och när jag sedan tittade upp mot vägen igen, inte längre tid än ett ögonkast, så var jag nere i diket. Jag släppte troligen telefonen och började gira, kom upp på vägen igen och mötte sidoräcket som jag gled en bit på och jag försökte häva svängen vilket gör att jag flyger ner i diket igen. Tvära svängar, ett knak i nacken och helt plötsligt ligger bilen på sidan med passagerardörren nedåt.

Det första jag tänkte var "Fan, vad onödigt." och sedan knäppte jag försiktigt loss mig för att ställa mig på det som nu fick kallas golv även om det en gång i tiden var en ruta. Jag stod där en liten stund och försökte plocka ordning på alla pinaler och sedan försökte jag ta mig ut. På utsidan stod en tjej och undrade hur det var med mig och sedan kom resten av passagerarna från den bil som hade stannat bakom mig. De sade att det hade sett riktigt otäckt ut bakifrån medan jag var mer upptagen av att hitta allt. Det var de som kom med förslaget att jag skulle ta mig ut ur bilen också så jag fick hjälp ned.

Sedan stod jag bara där och tittade på Skrutt, ingen backspegel, sidan såg ut som om den hade blivit anfallen med en konservöppnare och fronten var intryckt och utan grill. Självklart hade det försökt till att fylla på mobilen jag hade gjort när jag tankade bilen innan (25 liter bensin åt helvete) men efter ett par försök och ett lån av telefon så fick jag tag på Patricia som kom så fort hon kunde med chefen i egen bil.

Jag fick sitta i en bil där jag mest bara satt och var irriterad över vad som hade hänt medan jag sakta men säkert kunde känna de där symptomen på chock jag har läst om ett antal gånger för många år sedan. Jag fick sällskap av en brandman som höll min nacke still tills det kom en hoper med fordon med tillhörande ambulansförare som började spänna fast mig. Under tiden var jag upptagen av att tackla chocken med att försöka vara som vanligt och det var faktiskt en tämligen lustig situation när man tänker på hur mycket Skrutt har trasslat senaste veckan. Ja, inte behöver jag en startmotor längre...

Jag fick åka ambulans med två jättetrevliga ambulanspersoner (en av varje sort så man kan ju inte säga man) som jag skrattade och pratade med. Mannen som satt närmast räddade min skinnjacka från att klippas sönder och han kom senare in när jag låg och fick en översyn inne i ett akutrum för att se på det smycke jag hade förut. Synd att jag inte minns vad alla bra människor hette.

Min sabatontröja blev sönderklippt, något jag grämer mig över, men jag skall sy ihop den på något vis. Läkaren verkade även förvånad över att jag minns allt medan jag förbryllat tänkte "Det var väl klart att jag var medveten, jag var ju tvungen att försöka ratta bilen?". Tårarna kom efter att jag fick sällskap för när man är själv så måste man vara så sansad som det går.

Skrutten är död men han gick ned med flaggan i topp och tack och lov inte med kaptenen vid rodret. Jag är blåslagen men röngten visade inga skelettskador utan jag är bara en väldigt stel Alv med lite smurfpotential och med en stor tacksamhet för all hjälp jag har fått.

Andreas är på väg ned och jag åker med honom upp, nästa vecka blir det sjukskrivning för när det gäller sjukdom är jag ungefär som fåglar som håller ut in i det sista för att de inte skall bli undanskuffade.

Och livet passerade inte revy, hade det varit en bil framför eller en för nära bakom eller inte det där räcket (som mosar motorcyklister) så hade jag med stor sannolikhet varit död. Det sista jag i så fall hade tänkt hade troligtvis varit:

"Fan!"

2 kommentarer:

  1. Snälla snälla ta det lugnt nu på din sjukskrivning. Skönt att du lever!
    Hör av dig när du har lust.Jätte många kramar...

    SvaraRadera
  2. Vilken tur det var att det "gick bra", eller så bra det kan gå i sådana sitautioner i alla fall.

    SvaraRadera