söndag 6 februari 2011

Religion




Den bästa religionen är den som inte syns, som inte formar om människan eller grupperar den till en speciell grupp utan bara finns där som ett stöd för personen. Jag tror nog att Jonas Gardell verkar vara en av de vettigaste religiösa hittills eftersom han formar den till det som han vill att den skall vara.

Religion är egentligen inte konstigare än att höra samman med hårdrockare, syntare eller annan genre om man skall vara så. Det som stör mig är när den får någon att forma om sig till något annat för att passa religionen och inte tvärtom. Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen, det är ingen förbaskad gud där uppe som kommer att älska dig för att du skär halsen av djuren på ett visst sätt, rynkar på näsan åt griskött, låter bli att arbeta på en lördag eller fördömer alla homosexuella.

Jag fattar verkligen inte, jag saknar ord, jag vill egentligen bara skrika okvädingsord rakt ut för jag förstår inte varför en religion skall göra att någon kovänder.

Skulle jag få en släng av att vilja bli religiös skulle det troligen inte märkas på mig eftersom jag helst hade velat ha den för mig själv, jag vill inte gå runt och vara självgod och hänga valfri symbol om halsen/skruda mig i rätt sorts tygstycken/stå med ändan i vädret och be med hundratals andra i en svettig byggnad. Jag skulle ta den hemma för mig själv, så som det skall vara, inte gå runt och skryta för andra för att visa hur förbaskat helig jag är.

Religiösa byggnader är i mina ögon bara ett tecken på vackra byggnader och jag hyser mer respekt för arkitekterna och åldern på dem än något annat.

En arbetskamrat sade för ett par år sedan att jag måste haft otur med vilka kristna jag har stött på och det är kanske sant. De frireligiösa som jag har mött har varit just det som man tror om frireligiösa, att de är lite dumma i huvudet alternativt spritt språngande galna. Ingen av dem har fått min respekt att öka för religion på något vis och den senaste personen, pingstvän tror jag det var, gjorde istället att jag började hysa extra mycket förakt för dem. Det var en aura av självgodhet runt honom som gjorde att jag ville kräkas, varenda gång jag träffade på honom så började jag omedvetet svära extra mycket bara på pin kiv och vad han än sade så blev jag nästintill förbannad eftersom det alltid var sådana där översittarfraser som gjorde mig rosenrasande.

Ja, jag konfirmerade mig (har jag säkerligen tjatat om förut) och jag fick en utskällning av det för ett antal år sedan från en som kallade sig kristen. Varför jag valde att konfirmera mig? Inte var det av grupptrycket, presenterna eller den så kallade traditionen som många yrkar på att det skall vara (tradition och religion är inte samma sak i mina ögon) utan det var för att jag tänkte att jag kunde lära mig något vettigt och sedan fundera på om det var något att sälla sig till. Efter åtskilliga "lektioner" så var jag inte mycket mer klokare och kände att eftersom jag inte brydde mig så speciellt kunde jag lika gärna fortsätta vidare för att bli av med det. Visserligen en hädelse i sig men det var min präst som gjorde att jag ville stanna kvar, han var allt annat än vad jag trodde att en präst skulle vara och han är en av orsakerna till att jag fortfarande tänker varmt om Viby kyrka. En sak som jag däremot har haft lite roligt åt emellanåt är den där termen av kristna ungdomsledare, de som är klämkäcka och "hippa" även fast de är kristna. Lite som sådana där amerikanska popsnören som försöker få tonåringarna tycka att det är coolt att gå runt med avhållsamhetsringar. De har en viss... Vit känsla över sig, som en vit kille som försöker rappa. Det kan låta helt okej men det är ändå ganska... fel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar