måndag 7 februari 2011

Stillestånd

Det är alltid värst precis innan, när jag stirrar på pappret som är fullt av klotter och undrar hur jag skall kunna göra en form av det. Jag ser vad jag vill ha men jag försöker desperat omforma det till en ritning, till ett tillvägagångssätt. Huvudet arbetar på tomgång, bilden blir nästan suddig för att jag tittar så intensivt på den, linjerna flyter samman och blir en sörja precis som ett ord förlorar sin mening ju mer man läser det.

Om jag gör i tråd, kan jag lägga plåt ovanpå? Kan jag forma plåten? Vad har jag att tillgå? Jag måste tvinga mig att passa in arbetet i en form, att anpassa det efter vad jag har tillgängligt.

Stirrar, linjer, stirrar, sudd, stirrar, mönster, stirrar.

Sedan börjar något glimta fram, en lösning? En liten gnutta av hopp visar sig försiktigt och försvinner nästan innan jag hinner gripa tag i den. Försiktigt trevar jag mig fram i mina egna tankekorridorer och försöker att finna en lösning, vågar knappt titta på något annat för att jag är rädd att tappa mitt grundkoncept och omedvetet kopiera någon annan. Ser former, ringlande, virvlande former. Det börjar bli något, en kontur, en mall.

Jag ser mig själv böja plåten med en tång i mitt huvud, försöker att se alla de risker som planen kan ha, funderar på om det kommer att bli lättare om jag glödgar ofta eller om jag skall rita ut formen på en gång. Vilken tjocklek skall jag ha? Hur mycket skall jag ha? Hur skall jag lägga ut det på plåten utan att behöva beställa för mycket? En komma två... För tungt, blir hysteriskt dyrt snabbt. Noll komma åtta, alldeles för tunt för detta syfte...

Nu är det som ett foster i sinnet, den vrider sig försiktigt, drar näring ifrån min fantasi och rör sig försiktigt i fostervattnet och jag vågar knappt röra mig av rädsla för att skada det. Studerar formerna noggrant i mitt huvud, tillvägagångssättet går så snabbt att rada igenom att jag inte hinner med mer än omedvetet. Kunskapen sitter i ryggraden, i mina nerver, i hela mitt sinne. Jag vill greppa verktygen nu, rita upp på fri hand och försöka forma fram det monster jag ser på insidan, forma upp det, ge det liv. Nu, nu, nu!

Försöker att tvinga mig till att dra pennan mot pappret, locka fram bilden till ett annat ställe utöver inuti. Jag trugar, viskar mjukt, lockar, sjunger, tvingar. Det finns inte där, inte hela vägen för det vill inte ut, inte än. Teckningen innan hånar mig nästan med sin klarhet, den finns både i huvudet och på pappret, jag ser sågen bita genom plåten, lågan värma metallen tills den darrar i rött, jag ser linjerna i en helhet.

Men denna skrattar åt mig från bakhuvudet, som ett ord på tungan som inte riktigt vill ut. Hade det varit till mig så hade jag improviserat, fuskat, lappat och lagat för att få resultatet men nu vill jag ha det perfekt. Jag vill veta att varje bit kommer att sitta där jag vill för annars kommer det att svida i mina ögon varje gång jag ser det tills jag vrålande kommer att slita av det och försöka att utplåna det. Jag vill få det perfekt, få det att bli värdigt henne så att hon blir stolt över att jag har gjort det till henne.


Men det ligger och skrattar i bakhuvudet, bidar sin tid och låter mig inte komma in.

1 kommentar:

  1. Snälla raring, byt till ett läsbart typsnitt på texten. Jag ser ingenting och jag vill läsa!

    SvaraRadera