måndag 21 februari 2011

Urskakad läsk



Luften går ur mig på kvällarna och jag blir en hjärndöd zombie som hakar upp sig på en sak åt gången och inte så mycket mer. Några veckor efter "hem"komsten från sjukskrivningen så pärlade jag maniskt, pärladepärladepärlade. Jag har pärlat upp åtskilliga tusen pärlor och producerat en låda med fina pixelfigurer som jag planerar att sätta upp på skåpen i vårt kommande gemensamma hem för att det skall kännas som något speciellt.

Jag är trött på att inte vara speciell, eller mer att ens engagera mig över att bry mig om det skall jag nog säga. Jag vill känna massor med spännande folk även om jag knappt har ork att umgås eller prata med de extraordinära människor jag redan känner. Jag varierar från att stövla mig fram och bara vara glad över att jag är jag till att sedan skämmas över varenda ord jag någonsin har yttrat. Jag drar mig för att vara bland folk men när jag väl är där så går det galant även om jag inte har någon att skugga mig i. Att skugga sig, något jag hatar att jag gör men lik förbannat så faller jag lätt tillbaka i det även om det blir lättare med åren.

Hah, vem vet? Vid trettio års ålder kanske jag har rett ut det problemet?

Problemen och de uteblivande åtgärderna känns som om de sakta men säkert hopar sig och jag orkar inte bry mig, jag har mitt slutdatum och en del av mig vill bara finnas till fram tills dess utan att göra något större väsen av mig. Den andra delen vill vråla och röja runt eftersom det egentligen inte gör någon skillnad.

Allt känns fel och ändå känns det rätt. Jag tittar på bilder som känns så avlägsna även om det knappt är fyra år sedan, de tomma ögonen är mina och bilderna är skrämmande men ändå sanna för vad det var då.

Åh, ett annat hah förresten... Det där med dbt-behandling, en sak som är som ett förbaskat heltidsjobb som man knappt vågar känna att man vill ta itu med när man redan har ett jobb? Jag fick en kallelse till en informationsträff för ett tag sedan som jag ringde och avbokade eftersom jag faktiskt skall flytta. Vet förvisso inte om det var något som bekräftade en plats till själva behandlingen även om jag blev lite "glad" över att bli tagen på "allvar". Ja, mycket citationstecken här men jag kan inte ta mig själv på allvar eftersom jag är dum i huvudet att alltid tänka i formen barnen i Afrika. Vilket helt enkelt är jante-lagen i lite omarbetad och om möjligt än mer nedvärderande tappning.

Nej, till sängen var det ja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar