söndag 13 mars 2011

[...]

Ibland så tror jag på kärleken, på att man träffar rätt och finner det som är meningen.

Det var ett antal år av förvirring men sedan fann jag hem igen. Äntligen.



Så mycket vatten
flöt under bron vi stod på
vi tittade på stjärnorna
såg åtskilliga solar gå ner
Vi lärde känna varandra
utan och innan
men ändå fanns nytt att upptäcka
Vi sov på ett visst sätt
som jag tänker spara i hjärtat
och inte lämna ut till någon annan

Även om våra händer
inte är sammanflätade som innan
håller vi likväl varandras händer
men det syns inte längre
de fladdrar som hägringar i solsken

Mycket vatten har flutit
under de separata broar
vi står på nu
Den andra är bara ett
hjärtslag bort
där kniven svider lik förbannat
Andra människor vandrar bakom oss
klappar oss på axeln
drar med oss in
Ett snabbt ögonkast
skänker vi varandra
innan händerna fångar in oss

Så mycket vatten
Så många tårar
Så många ord
Tiden har gått långsamt
fast den har flugit fram
Verkligheten hälsade på
med sina vassa hörn

För uppenbarligen
är livet ingen saga
nu står vi på varsin bro
bor i varsitt torn
håller varsin främmande hand
och nickar försiktigt
mot varandra

Men vissa nätter
flyter vattnet motströms
jag krokar tag i din arm
kryper närmare
min haka mot din axel
sedan somnar jag
och vill inte vakna upp

För i verkligheten
är féerna onda med vassa tänder
älvorna leder oss vilse
för att sedan skratta
I verkligheten
står vår bro ensam
lyktan har slocknat
stenarna svalnat

Men ändå tror jag
någonstans på sagan
att veken börjar flamma
räcket värmas upp
Tiden löper däremot i kurvor
nuet är skrämmande dött
framtiden närmare än man tror

Och ändå kan en liten del
av mig
inte sluta hoppas

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar