måndag 28 mars 2011

Fobier

Är det något som jag är riktigt rädd för är det att bli osynlig, att tappa allt det som är jag och bli till en droppe i mellanmjölken.

Min storasyster sade för några år sedan när jag hade en utläggning angående arbetskläder (inte fan tänker jag gå runt i fula arbetskläder när de inte ger något mer brännskydd än ett par vanliga byxor! Då kan jag lika gärna se snygg ut och brinna upp istället. Visst, jag har fått sota med ett par hål här och där på mina kläder men det har det hittills varit värt.) att jag hakar upp mig alldeles för mycket på kläder.

Och ja, det gör jag men det är mitt sätt att klamra mig fast vid att synas, att visa att jag inte är som alla andra, att jag är en glittrande varelse som lyser upp tillvaron. I ett par blåjeans känner jag mig otrygg och jag känner ett stort behov av att klippa sönder dem till något annat eftersom de annars bara ligger oanvända längst in i garderoben, något som ett par av den varan fick upptäcka genom att förvandlas till en sorts... kjol.

Jag vill inte vara som alla andra men jag vill heller inte anstränga mig för att vara som alla andra heller, att vara hysteriskt pretto är förbaskat jobbigt i längden och det var mycket roligare när man gick i skolan. Min klädstil har förvandlats åtskilligt under de senaste åren och ett stråk av militäriska färger har marscherat in för att blanda sig med spets, korta kjolar och rosa. Ibland har det skrämt mig eftersom jag börjat undra om jag kanske har gett efter för mellanmjölken och tycker att sakerna är så där "piffiga" men inte alltför skrikiga tills jag lugnar ner mig eftersom jag fortfarande vill använda mina tröjor från Tshirt hell.

Jag vill inte vara som alla andra, jag vill att andra skall tycka att jag inte är som alla andra MEN jag vill inte gapa om att jag inte är som alla andra, det skall märkas ändå utan att jag försöker hävda mig mer än nödvändigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar