måndag 7 mars 2011

Medvetna bakslag

Att ställa sig på vågen och veta att den kommer att peka uppåt (eller, den skulle göra det om det inte var en digital) känns alltid som ett bakslag en måndagsmorgon.

Även det där faktumet med att veta att jag kommer att behöva fortsätta så här hela djävla livet, jag kommer alltid att gå och oroa mig över min vikt och vilka plagg jag inte kommer att passa i och jag hatar det. Jag hatar att jag bryr mig och jag hatar att det händer så förbannat, djävla snabbt.

Visst, jag skulle ha kunnat gått ut och gå den här helgen men när jag känner en klump ångest av att bara gå ut för att handla mat så är det inte riktigt vad jag känner för. Det må vara medvetet och omedvetet men jag känner klumpen där om jag går ut själv här, jag svävar bort och blir suddig i kanterna som om jag är utanför kroppen och åtskilliga gånger får jag den där känslan av att jag undrar var i hela friden jag är.

Härligt.

Det skall bli så underbart att komma hem. Visst, jag kommer att vara lika lat där men det kommer åtminstone att vara hemma. Även om hemma kommer att vara väldigt fattigt ett tag och jag är dum och tror att jag kommer att få jobb relativt snabbt. Heh, kanske dags att vakna upp till verkligheten kanske?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar