onsdag 30 mars 2011

Svårigheter

Arla i urtid började jag skolan i Mjölby, för snart ett decennium sedan så fick jag mitt gesällbrev, om mindre än en månad så slutar jag från mitt jobb som guldsmed för att flytta hem och det kommer troligen att dröja innan jag får arbete som det igen.

Negativ? Nja, det är mer realistiskt men på ett positivt realistiskt sätt. Det jobb jag sökte igen har jag inte hört ett ljud om (ja, jag borde söka fler än ett jobb men nej, jag lever i en låtsasvärld för tillfället. Bingolingo! Finns inte! Lalalalalalah!) och jag borde egentligen sitta och skriva ihop ett personligt brev som Andreas kan lämna vidare.

Ändå känner jag mig så förbannat värdelös. Jag vet vad jag kan och att jag faktiskt är tämligen duktig men samtidigt känner jag mig så mindrevärdig för att jag inte har AMBITIONER och TROR PÅ MIG SJÄLV, sådant som man måste göra numera.

Jag vill göra smycken till andra men varje gång är det en smärre plåga, detta för att det allt som oftast är till närstående personer som jag bryr mig alldeles för mycket om vad de tycker. Varje nytt smycke är ännu ett tillfälle för mig att skämmas lite till över att jag ger bort mitt skit, blir jag nöjd över något så undrar jag om jag har har fått hjärnblödning och så vidare.

Ändå vet jag att det här är en del av mitt liv men jag vill inte leva på det, jag vill ha min verkstad och göra saker när inspirationen kommer och när folk vill betala lite extra för ett speciellt smycke, inte för att göra en förbaskad bricka som är stämplad med "Carpe Diem" för att hängas i ett snöre om halsen. Det kan andra göra, inte jag för jag är för gammal för sådant, för bitter kanske, för snorkig och högdragen.

Men då har vi det där andra dilemmat, vad i hela friden skall jag göra med mitt liv då? Jag är snart arbetslös och får lite smått panik över det faktumet och jag får även panik över att jag hela tiden hör en lugnande röst i huvudet som säger "Det ordnar sig." om och om igen och att jag faktiskt TROR på det. Jag lever i min trallalla-värld där jag inbillar mig att arbete faktiskt finns om det inte finns något problem för dig som person och det är en helt absurd tanke. Jag läste lite snabbt om någon som hade varit arbetslös i tio år och jag undrade på en gång vad de personliga problemen var för några. Herreminje, ibland tror jag att jag har en moderatdemon inom mig som rapar ur sig konstiga åsikter.

Något annat som faktiskt irriterade mig en del när jag läste det för några veckor sedan i Metro var att arbetsgivarna undersöker en på nätet och dömer efter det. Hah, det skulle vara intressant om någon skulle anställa mig då om de skulle läsa den här och vad i hela friden har det med min arbetsprestation att göra?

Så ja, om någon blivande arbetsgivare till mig läser det här så kan jag även meddela att utöver att jag är bitter och gnällig så är jag även idiotiskt trogen mitt arbete, är fenomenalt serviceinriktad och uppenbarligen trevlig utöver att jag har kunskap samt har lätt att lära mig nya saker. Uj, uj, uj. Anställ mig nu, tack.

I går fick jag beröm från två olika håll på jobbet, två glada mail kom med tackar och bockar över att jag var både proffsig, tillmötesgående och bara allmänt bra. Skumt.



Och på tal om något helt annat, sleezerockare måste vara något av det vidrigaste packet som finns. Honorna har säkerligen stått och fixat till sig i timmar och ändå ser de ut som något som Nikki Six (Eller är det med två x? Skit samma, det där äcklet från... Motley Crue. Nej, jag använder inte prickar för de har fanimig inga prickar i sitt språk.) har använt som torktrasa. Okej, jag gillar korsetter, nätstrumpor och svarta kläder men att ha enbart nätstrumpor som "byxor" är inte snyggt, porrigt eller bra. Det såg bara ut som om personen i fråga är för korkad för att ta på sig kläder även om hon var smal och allt sådant där som skall ses som snyggt (nej, jag hatar inte alla smala längre. Liz Hurley är fortfarande något av det porrigaste jag har sett). Eller något.

2 kommentarer:

  1. Sammanfattningsvis är alltså ditt stora problem att du, till skillnad från de flesta mongon där ute, har yrkesstolthet? Det är sjukt att det skall vara omodernt.

    Men jag har idéer! Vi får prata om dem när vi ses härnäst eller kanske över fånen. Om du står för kunskapen så kan jag stå för framåtandan och tro på dig. ;P

    SvaraRadera
  2. Jag tycker faktiskt att du ska lyssna på den där rösten om att det ordnar dig, för på nått tokigt vänster så brukar det göra det.

    All pepp till dig.

    Massa kramar

    /Thina aka Beyond Sizes

    SvaraRadera