lördag 16 april 2011

Självhävdande

Alla hävdar sig, de måste orera om sina åsikter (precis som jag) och så är det med det.

Det är då jag är lite trött på att det finns bloggar och internet eftersom det är väldigt mycket av den varan även om den fanns innan dess också. Är det inte rent påprackande av åsikter så kan det finnas en underton av att det som talaren förespråkar är rätt och allt annat gör att gud dödar en kattunge.

Jag är inte speciellt förtjust i diskussioner om det inte är med väl valda personer eftersom det antingen brukar resultera i a)jag blir överkörd av en besserwisser som idiotförklarar mig antingen helt enkelt är bättre att prata för sin sak än vad jag gör vilket gör att jag blir förbannad likt ett barn b)jag får de där blickarna som andas att ägaren till ögonen tror att jag bara är en Rammstein-låt ifrån att begå en skolmassaker c)jag fastnar i något som inte alls är en diskussion utan bara ett gräl där två parter sitter och talar för sin sida och vägrar acceptera att åsikterna är olika.

Det är inte ofta jag har lyckats vara så duktig att jag säger ifrån om att man inte kommer längre, jag kan bara komma på ett enda exempel nu och det handlar om något så viktigt som film. Att diskutera film med en filmvetare är inte det med intelligenta att göra eftersom sättet att se på filmer skiljer sig rejält, jag tittar på en film för att bli underhållen och inte för att den har fina färger eller något konstigt dolt budskap. Skall det vara budskap i en film så vill jag helst ha det på en skylt eller helt enkelt att en film som skaparen vill lägga fram att nazism är dåligt är som American history X och inte som... Hitta Nemo? Jag kan inte så mycket om filmers budskap så jag tog bara något ur huvudet som i mina ögon inte har något med nazism att göra.

I alla fall. Diskussionen gick ut på att jag älskade fjärde Indiana Jones-filmen medan min vän avskydde den och sedan var det igång. De som har lite kunskaper i att diskutera får lätt lite översittande attityd, jag gissar på att det beror på utbildningen, och det slutade med att jag började bli redigt förbannad på att känna mig idiotförklarad över att jag tyckte om något som uppenbarligen var så dåligt. Till sist lyckades jag haspla ur mig att "Om vi inte slutar prata om det här snart så kommer jag bli riktigt ilsk och åka hem.", det må låta som ett hot men det var mest en förklaring om vad som skulle hända. Nej, jag brukar inte stampa iväg om jag förlorar en diskussion.

Nu kom jag nog ifrån ämnet. Jag har suttit och läst lite i en blogg om en hona som är en sådan där... feminist. Jag tycker inte om feminism men det hör mest till att jag inte tycker om det där med att särskilja saker och ting för i mina ögon blir feminism ett sätt att skilja oss från hanarna och vi är ju alla människor. Skit samma, jag bryr mig inte om allt det där, ju mindre jag vet om resten av världen - desto gladare är jag. Denna feminists åsikter var däremot trivsamma i att de inte var mästrande eller på något sätt "Det här är SANNING!!!!" som jag oftast brukar stöta på. Visst, det fanns sådana där klassiska saker med negativa adjektiv som nyttjas på sådant hon inte tycker om men även en rejäl självironi och distans vilket är tämligen uppfriskande. Jag håller väl inte med om allt som stod i de tiotal inlägg jag ögnade igenom men det var helt okej faktiskt och allt började med att jag undrade varför i hela friden två av mina personer på ansiktsboken röstade på en sådan hysteriskt ful bild i en tävling.

Nu är jag lite mer information rikare och har även fått en dos kunskap i det där med att inte använda schampo och allt annat krafs även om jag inte tror att jag kommer engagera mig i det inom en snar framtid.

...och då kommer man till att hävda sig själv igen. Det är en viss sorts folk där ute som har en viss attityd som gör att de får andra att må dåligt över vilka de är vilket gör att de måste försvara sig rejält och de kan i sin tur slå klorna i alla små vekheter som råkar dyka upp.

Exempelvis har vi rabiata vegetarianer/veganer eller pälshatare som känner ett tvång att skälla ut alla de som råkar ha skinnskor eller äta kött vilket gör att de som äter köttet eller skorna måste hävda sig och så går det runt i livets stora sandlåda. Jag skulle nu kunna gå runt djupare i vad jag tycker om allt sådant där men jag har ingen lust att hävda mig och det betyder att jag i retur vill att ingen skall idiotförklara mig för något av de val jag gör för att jag då handlar som en del av den grå massan.

Det här är varför jag inte vill vara människa i det stora, jag vill vara i min lilla bubbla med mina nära och kära och skita i att det finns ett samhälle där utanför. Det var väl så det var meningen att demokratin skulle ta hand om men jag tror nog att politikerna ibland tänker på samma sätt som jag och så går det runt.


Däremot har jag en sak som jag väldigt ofta försvarar varför jag gör. Något jag alltid har funnit väldigt roligt är sådana som i skolan tog lättmjölk och nästan fick panik om den var slut så de var tvungna att dricka (F-LÄMT!) mellanmjölk men det gick väldigt bra att breda en smörgås med ett centimetertjockt lager med smörgåsmargarin. Jag fann det så roligt för dessa utbrott jag hörde var just på grund utav fetthalten i mjölken och det var nog aldrig någon som sade att de inte tyckte om smaken på mellanmjölken. Att få spunk över 1,5 procent fett kontra 0,5 procent och sedan inte ha några problem med Bregott. Hah. Var jag ville komma? Att jag inte bara väljer att dricka lightcola för att den är just light utan för att jag inte tycker om den vanliga sliskiga.

Att jag sedan har panik över mycket annat och deras fettinnehåll, det tänker jag inte gömma undan. Ironiskt nog vet jag inte riktigt var gränsen går över att acceptera sin ätstörning och att "skryta" om den, jag tycker inte om att pracka på den på folk men ibland är det lite svårt att ge bra ursäkter istället för sanningen. Däremot har jag tur att jag faktiskt kan säga sanningen till många jag har omkring mig även om det i mina öron låter som en extremt löjlig ursäkt att säga att jag inte kommer att klara av att äta lunch ute just på grund av det. Eller är det kanske ett steg i riktningen på att lyssna på sig själv?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar