onsdag 18 januari 2012

2007-01-20

Jag hatar att jag inte kan vara normal bland folk, att jag blir som en hysterika om jag träffar på nytt eller har besök som jag inte har känt speciellt länge. Jag hatar att jag inte kan bete mig som folk bland nytt folk utan att jag antingen slår över åt det ena eller det andra hållet. Jag hatar att jag går över till barnväxel och får för mig att hoppa i vattenpölar eller fånga snöflingor med tungan. Jag hatar att jag blir en idiotisk exhibitionist. Jag hatar att jag inte kan prata om politiskt korrekta saker utan alltid lyckas halka in på de där ämnena som ger de små millisekunderna av pinsam tystnad. Jag hatar att jag till viss del är nöjd med min kropp och vikt när jag uppenbarligen enligt alla forumstroll är överviktig och därför kommer vara i en riskzon och dö för tidigt. Jag hatar att jag är dum nog att lyssna på främlingar istället för mig själv. Jag hatar att jag faktiskt lyssnar på mig själv. Jag hatar att alltid ha den där önskningen om att jag ska vara en speciell magisk människa som får alla att lysa upp när jag kommer in i ett rum, den där som gör alla glada och som får alla att skratta. Jag hatar att jag bara vill bli omtyckt för den jag är. Jag hatar att vara den jag är. Jag hatar mig.


Det är snart exakt fem år sedan jag skrev det där och så mycket har faktiskt inte ändrats. Jag blir fortfarande spattigt tossig och pratar om möjligt än snabbare än vanligt när jag träffar nya människor, jag får fortfarande tokryck som involverar lyckotjut över kinderägg, snöflingor och vattenpussar. Mina kjolar är fortfarande korta och jag har fortfarande inte så mycket skam i kroppen när det kommer till att visa mig utan kläder och min förmåga att styra in ett samtal på att jag är för dödsstraff vid frukosten är något som fortfarande sker och pinsam tystnad är numera ett sätt för mig att skilja agnarna från vetet.

Jag får folk att skina upp när jag möter människor som tycker om mig och som jag tycker om, jag är omtyckt och numera har jag börjat inleda en brottningsmatch med att sköta mina egna beslut utan andras pekande med hela handen. Jag är tämligen charmerande, nunan är det inte något större fel på och kroppen duger nog till runkobjekt om man skall vara plump.

Fem år senare så är jag samma person även om jag inte är det och jag är tämligen nöjd med resultatet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar