tisdag 10 januari 2012

När tålamodet tar slut

Vem vet, kanske skall jag börja lyssna på alla de hårda orden om att jag aldrig blir arg över något även om jag vet att så inte är fallet men förr eller senare så brinner även min stubin ut även om det tar väldigt lång tid mellan varven och hanteringen utav den blir oftast inte ultimat.

Sedan tog det slut, mitt huvud orkade inte med alla pikar, elaka ord och humörsvängningar och att inte kunna få ge igen var det slet mest, att alltid få vara röet för vinden även om jag inte ville vara det. Att veta att minsta motsägelse skulle resultera i gråt och tandagnisslan och i slutet skulle jag få vara den som tröstar någon som har sårat mig.

Ett tillstånd skall inte få rättfärdiga något som jag har tagit som mobbing, något som gjorde att jag låtsades sova längre än vad jag egentligen gjorde bara för att jag inte orkade ta emot vassa pikar innan jag hade vaknat ordentligt. Att ta emot snälla ord en stund innan för att sedan få fräsande ilska kommentarer om att jag aldrig kan bli arg över något och att jag alltid måste vara så jävla positiv.

Någonstans där tog det stopp och mellan valet att gå på tå i en lägenhet alternativt att fira nyår sittande på en sten vid en promenadväg så ville jag väldigt gärna välja det andra valet. Aldrig har jag varit så psykiskt utmattad som efter de dagarna och jag vägrar att tro att det bara är mitt fel den här gången.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar