måndag 12 mars 2012

Fett på hjärnan


Min lista över bloggar jag följer blev sorgligt nedbantad efter senaste ominstalleringen av Windows jag gjorde i somras men en god sak som följde av detta var att jag på sätt och vis återupptäckte bloggar som jag hade glömt bort. Ändock är listan väldigt kort jämfört med tidigare och jag har blivit tämligen selektiv med vad jag tittar på även om ett favoritämne har nästlat sig in bland bokmärkena igen, fatshionistas.

Jag har tidigare blivit ifrågasatt varför och det började i ett sätt för mig att ändra mitt synsätt, något som faktiskt har hjälpt otroligt. Det må finnas bilder som cirkulerar runt på Facebook med "att det här minsann också är en kvinna precis lika mycket som den här" bifogat med bilder på en smal modell och en kurvigare sådan.

Allt slår ju så klart över och det blir fult att säga att man inte tycker om fett vilket i sin tur gör personer aggressiva och så vidare när vi egentligen bara borde sköta oss själva och skita i hur andra ser ut så länge de inte tvingar på sin egen livsstil på någon annan. Istället så kommer den maniska självhävdaren fram i oss (oh, nej. Jag är då INGET undantag och det är jag väl medveten om.) som måste ha sista ordet och välja sida.

Det är inga sidor att välja mellan, det är bara verklighet. Tycker du att du var vidrig när du var överviktig så är det helt upp till dig att träna bort det och om du tycker att du ser bättre ut sedan så är det faktiskt din åsikt som räknas. Även om det är precis lika fult av någon att säga till någon som är naturligt smal att de måste äta för att de är så äckligt smala som det är att säga åt en överviktig att de minsann borde äta sallad till lunch så har vi det där "Sköt dig själv och skit i andra." Det som gör mig arg är just när personer lägger sig i andras liv.

När jag arbetade på Ica så började jag känna igen en stor del av de återkommande kunderna och jag satt där emellanåt och tänkte i mitt stilla sinne att "Borde inte du strunta i den där godispåsen?" och var precis lika hemsk som alla andra, något som jag motarbetar rejält.

I mitt huvud är jag tjock, emellanåt känner jag mig vidrig och även om det ser bra ut i spegeln så är jag helt säker på att spegeln ljuger och att jag ser ut som om jag har krängt på mig kläder som är minst fem nummer för små. Jag slåss mellan att bara ignorera rösterna i hjärnan som skäller ut mig om jag äter mat med grädde och som jublar om jag inte har ätit något på hela dagen.

När jag var tonåring så drömde jag som alla andra om att vara liten, söt och smal. Jag hatade att jag var längre och att jag hade en mage som är genetiskt konstruerad till att puta ut även om jag väger så lite så att stay ups ramlar av mina lår. Nu struntar jag fullständigt i om jag blir huvudet längre än någon annan bara för att jag har högklackade skor, jag var ju lång redan från början så vad spelar tio centimeter extra för roll? Jag köpte för ett antal år sedan ett par åtsittande jeans som jag var livrädd över att använda eftersom jag var säker på att det skulle välla ut överallt. Tankarna var många och de är fortfarande i bakhuvudet men alla de bilder jag har sett på nätet har hjälpt åtminstone mig. Dels för att inse att min fetma sitter i mitt huvud och dels för att tjock inte behöver betyda ful, att se bilder av glada människor i fina kläder gör mig glad och botade mig.

Jag är inte restriktiv och tittar på enbart plusstorleksmänniskor men jag håller mig till den delen av internet, dels för att de smala gör att jag kan få återfall i tankarna och att jag inte finner något nöje i att sukta efter kläder som inte passar min kropp så varför skada mig själv mer än nödvändigt eftersom jag är tämligen säker på att jag kommer att få slåss med det här resten av mitt liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar