måndag 15 oktober 2012

Utmattning

När jag springer så finns inget annat än den robotiska rösten som förklarar hur långt jag har sprungit, en röst som jag kan förutsäga när den skall komma efter att ha sprungit samma väg ett par gånger. Musiken kopplar bort hjärnan och jag blir bara ett fotsteg efter ett annat, ett andetag före det senaste, en rörelse och inget mer.

Jag springer och känner lusten att bara ta av och springa längre men jag tar det försiktigt för att inte något skall börja göra ont, vill bara fortsätta att springa, fortsätta att bara vara andetag och inget mer, bara vara en kropp i rörelse istället för en människa i tankegångar.

Den sista biten försöker jag att springa lite fortare, försöker att andas lite långsammare och mer kontrollerat, känner tyngdkraften dra ned armarna mot marken istället för att låta dem svänga men jag tvingar dem.

Detta är något jag förstår, något att kontrollera, något som bara jag är involverad i, bara jag och ingen annan.

Jag skalar av mig kläderna, känner svetten droppa från mitt ansikte som är rödflammigt och jag ser mig i spegeln när jag landar tillbaka till allt igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar