lördag 29 december 2012

Jag är värdelös på att spela spelet

Varenda gång jag kastar mig in i något nytt så tänker jag att jag skall hålla en god min, ett neutralt ansikte, inte göra mig själv tillkänna förrän det är säkert.

Varenda gång så går den tanken åt helvete eftersom jag är jag och det går inte att göra så mycket mer åt saken.

Jag försöker att vara så som jag tror att folk förväntar sig att jag skall vara men uppenbarligen så är jag så lätt att läsa att det är lönlöst.

När jag började jobbet i Varberg så tänkte jag att "Nu, jädrar! Nu skall jag börja om på ny kula! Nu skall jag starta om fräscht och nytt och allt skall bli häftigt och bra!" Jag hade grov panik över när sommaren blev varmare och varmare vilket gjorde att jag inte klarade av att gå i långärmat så mycket längre, jag var livrädd över att dömas över ärr istället för vem jag var.

Ändå överlevde jag det. Några frågade och jag svarade ärligt, var nästan lite oroad över om de ville ha det ärliga svaret eller ett undflyende svar.

Det dumma är bara att ju mer jag trivs med människor, desto mer slappnar jag av och glömmer bort mig, jag tänker inte på vad som är rätt och riktigt eftersom jag anser mig vara tämligen normal och glömmer bort att vissa saker kan man inte diskutera vid lunchbordet (flickor och pojkar, INTE diskutera tentakelporr och hentai!)

Jag glömmer bort att inte alla förstår hur jag menar, att inte allt jag säger är allvar. Jag glömmer bort.

Men på något sätt och viss så klarar jag av spelet även om jag frågar om och om igen vad det är för regler, jag gör allting fel men ändå gör jag något rätt.


1 kommentar:

  1. Sådär är det alltid. På ett jobb idag kan en kille inte ens säga något som kan uppfattas på fel sätt, då kan de bli anmälda... Man kan aldrig vara sig själv på ett jobb, men man glömmer det alltför lätt och får problem.
    man får försöka se det som att ens kollegor är fiender.. typ?

    SvaraRadera