söndag 16 december 2012

Jag kunde lika gärna ha varit död

Tanken på det skrämmer mig inte så mycket som den kunde ha gjort för om jag nu hade dött så hade jag ändå känt att jag hade dött som mig. Jag hade varit mig själv ut i varenda fiber i min kropp och det är ändå huvudsaken.

Jag har haft körkort i åtskilliga år nu, jag är inte sämre än någon annan bilförare men jag har haft tämligen mycket olyckor på en kort tid vilket har medfört ett par knäckar på självförtroendet. Ändock vet jag att jag inte är sämre än någon annan men på något vis så kommer svarta tankar in om att "ja, jag är ju tjej. Nu kommer alla andra skaka på huvudet och tycka att det var ju inte konstigt att en TJEJ körde av vägen."

Jag var inte den enda, det måste jag intala mig själv om. Det var fler som hade kanat av vägen och jag körde inte så fort som andra gjorde.

Jag vet inte vad det var som gjorde att bilen började svaja, högre hastighet, en sidovind eller kanske båda kombinerade? Något fick ändå bilen att börja vingla på vägen och jag försökte så gott jag kunde att häva sladden. Jag påstår inte att jag är ett äss när det kommer till att häva sladd men jag vet vad man bör göra, sedan om man verkligen gör det när paniken kommer är en annan femma.

Bilen vinglade, jag försökte att hålla den på vägen, bilen började vingla än mer och till slut så började kosan styras mot en mötande lastbil. Då tog paniken över och jag slog över ratten fullt åt motsatt håll eftersom det mesta är bättre än en frontalkrock med en lastbil.

Jag missade lastbilen, mest för att min överlevnadsinstinkt tog över. Bilen ålade över vägen, tiden saktade ned och det enda som fanns i mitt huvud var att försöka att häva sladden, att hålla bilen på rak sträcka eller vad som helst som inte resulterade i frontalkrock.

Min värld minskades ned till bilkupén, allt snurrar runt, världen slås på ända och sedan är världen still igen. Jag andas ut. Jag lever. Jag sitter fast i bilbältet och jag ser inte så mycket mer än snö. Andas ut igen. Känner efter. Knäpper upp bältet och minns halkans (nu heter det väl risk-etta) utbildning. Tar spjärn och placerar fötterna på fönstret på förardörren. Ser ned på allt som ligger huller om buller i bilen, allt som ligger utspritt mot glaset som nu bara ser snö. CDR-skivor med min kluddiga handstil, ett äpple, ett fönsterskydd, ett par av mina finskor, en tändare, min väska med övernattnings/bröllopspackning, en liten procent av min tillvaro.

Får upp dörren till passagerarsidan, möts av medmänniskor som oroligt plumsar ut mot min bil i snön för att se hur jag mår. Jag ser över min situation, övermannar duktig-flicka-syndromet och tackar ja till att bli skjutsad in till Skara. Jag ringer mina föräldrar och polisen under bilfärden, vill säga till att jag mår bra men att bilen ligger på sidan, skäms över att jag ÄN EN GÅNG gör något sådant här. Jag brottar ned min "KAN SJÄLV!"-demon och erkänner mig besegrad, tar tacksamt emot hjälp och skäms inte.

Jag kunde ha varit död. Jag kunde lika gärna ha kanat rakt in i grillen på långtradaren som kom utomlands ifrån, jag kunde ha varit förlamad, jag kunde ha legat på sjukhus, jag kunde ha legat på intensivavdelningen efter en operation.

Istället så lever jag. Min skyddsängel beställer troligtvis en trippel whisky från baren för att lugna sina nerver. Jag lever.

Hade jag dött idag så hade jag dött med en känsla av fullkomlighet. Jag har en familj och vänner som jag älskar, jag har ett jobb som jag älskar, jag är en person som jag faktiskt älskar att vara, jag har allt att förlora och ändå hade jag varit tillfreds med att dö. Visst, jag föredrar att leva (särskilt eftersom jag troligen hade avlidit i horribla smärtor) men jag har ändå uppnått så mycket.

Jag hade kunnat dö idag.



Eller igår. Nu är klockan mycket.


1 kommentar:

  1. Shit, vilken tur att det gick bra?! Ett jävla väder att köra i, vem som helt kan ju köra av nu.. oavsett hur länge man haft körkort eller kört..

    SvaraRadera