söndag 23 december 2012

När blev alla så vuxna?

Jag tittar på bilder av människor som är jämngamla med mig och en stor portion utav dem ser så... Gamla ut. Nej, inte på det sättet. Jag har inga problem med att bli äldre men de ser så slitna ut och de passar inte in i den bild jag har utav mig själv vilket får mig att undra om jag kanske ser lika risig ut som de gör?

Sedan är det den där saken med avkomma.

Det är så många som har barn utav dem och jag är så totalt främmande inför den tanken. Det finns många som inte har men samtidigt är det en stor del som har det också och jag har inte riktigt kommit till ro med faktumet att mitt "bäst före"-datum börjar att gå ut.

Borde jag få panik över det? Borde jag börja ljuga och säga att jag självfallet vill låta min kropp bli en inkubator för ett yngel som jag inte ens vet om jag kommer att slå eller inte? Vill jag verkligen det? Visst, jag har kanske inte upplevt äkta kärlek än men äkta kärlek är för mig inte någon som jag vill skaffa barn med, jag vet knappt vad kärlek skall betyda eller inte. Jag minns inte längre.

Det känns som om jag har fastnat även om jag inte anser det men tänk om någon annan tycker så? Tänk om jag kanske måste anpassa mig för att passa in i någon annans hjärta? Tänk om inte jag är nog? Tänk om jag MÅSTE vara en potentiell avelsko för att ens vara något för att jag själv inte är intressant nog?

Jag kan se mig som en lektant som skrämmer andras ungar eller får dem att kikna av skratt men jag vete fasen om jag vill vara en del utav det själv och det får mig att känna mig som en sämre kvinna. Borde jag inte höra den biologiska klockan? Borde jag inte höra den vråla "TICK TACK TICK TACK" så fort jag pratar med någon utav det motsatta könet? Tänk om jag vaknar upp en dag och inser att jag ville yngla av mig men att det då är för sent, borde jag ta itu med det nu?

Men jag vill ju inte. Inte nu i alla fall, inte senare heller kanske. Vem vet, jag har hört att man måste vara två för den sortens tango. Jag försöker att känna dåligt samvete över att jag har dödat ett begynnande liv men jag kan inte, jag har inte ens vett att skämmas över det för jag tror fortfarande att det var det bästa som jag valde.

Jag föraktar de som använder sin fertilitet som ett sätt att behålla sin partner och jag blir irriterad på tankesättet "Men, han är ju FAR till barnet. VARFÖR BRYR HAN SIG INTE?!" Hallå, han knullade dig och råkade missa att dra ut den i tid, vad fan förväntar du dig om du nu inte skyddade dig? Ja, feminister må orera vitt och brett om att det inte skall vara kvinnans last att hålla ordning på sådana saker men till syvende och sist så är det vi som har livmodern och det kan vi fanimig inte skylla på någon annan.

 Ett minnesvärt ögonblick på mitt förra jobb var när en kollega tittade på mig och sade något om min framtida barnlöshet utan att verka spydig på något vis. Jag är inte rädd för att jag skulle bli en utav de där mammorna som svarar på hur avkomman har det om någon frågar hur det är, jag är mer rädd över att andra skall se mig som en patetisk förlorare enkom för att jag är barnlös.

Jag minns en konversation om filmen Children of men för antalet år sedan.
"Det var en sådan hemsk film! Människan har blivit steril och det sista barnet har dött!"
"Jaha? Och?"

Ja, jag kanske slutar upp med att ha ett helt fotbollslag av ungar i sluttampen (en läskig tanke även om det skulle betyda att jag skulle ha elva sinnen att förvrida!) men om jag inte kommer att ha det så kommer det inte att göra mig till en mindre människa. En extremt förnedrande sak som sades på min tidigare arbetsplats var just den saken att jag inte kunde förstå för jag hade inte några barn. Jaha? Gör det mig till en mindre människa då? Så mina åsikter gentemot sådana ämnen har ingen tyngd alls bara för att jag inte är förälder?

Trevligt.

Jag är inte religiös eller spirituell utav mig och även om jag försöker att bevisa motsatsen så kan jag nog få ungar att gilla mig men jag tror inte att jag måste göra sådant för att visa att jag har ett givande förhållande.

Men det är väl med denna fråga som så många andra, sköt dig själv och skit i andra. Jag struntar i om du är ultramuslim eller rabiatjude så länge du inte försöker att frälsa mig, detta gäller även barnreligionen. Gör vad fasen ni vill men behandla andra som du själv vill bli behandlad, vänd på steken och tänk dig att någon säger "Ja, ja... Du blir steril också skall du se." så inser du hur dumt det är att säga att någon kommer att ändra sig för att de blir befruktade.

Ja, jag är trött på det mesta nu. Jag har en förkylning, okej?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar