måndag 14 januari 2013

Du är som alla andra men ändå inte

Jag slåss hela tiden med den där tanken över att jag måste passa in, jag måste göra folk till lags, jag måste göra alla glada, jag måste rädda alla som jag kan, jag måste finnas där för att tillfredsställa alla andra förutom mig själv. Detta resonemang resulterar bara i att jag skulle gå sönder och jag måste börja prioritera.

Någon har en annan åsikt än mig och tar kanske illa upp för att jag inte håller med, bara att acceptera och försöka att tänka bort att jag gör någon ledsen över detta för jag tänker inte ändra åsikter bara för att göra andra glada.

Det är en långsam process men jag avancerar ändå framåt även om det är med snigeltakt, jag har inte ett dåligt samvete som påverkar mig fysiskt längre och om så är fallet så ebbar det snabbt ut. Varför skall det vara så svårt att acceptera detta? Att man kan ha olika åsikter men det behöver inte vara hela världen? Varför får jag fortfarande dåligt samvete över att inte tycka det samma som andra samtidigt som jag vägrar att hålla med bara för att hålla god min? Jorden går inte under, samtidigt så tror jag att den gör det men ändå inte.

Det är svårt att gå från dörrmatta till egna åsikter, svårt att inse att jag faktiskt får ha en egen röst som inte involverar att jag säger "Ja, precis!" till någon annans åsikt. I vissa situationer klarar jag av det men inte alla, en del skäms jag över det. Skäms så att jag vill sjunka igenom jorden men samtidigt så vill jag inte ändra åsikt för min åsikt är ändå min.

Konstigt, det där med fri vilja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar