tisdag 15 januari 2013

Känslan av otillräcklighet

Jag får alltid ett extremt dåligt samvete när jag i mitt tycke sätter mig själv i första hand för jag vill ju ta hand om alla andra istället. Jag vill måna om min familj, mina vänner, rädda katter och krama marsvin samtidigt som jag vill få chans till att andas och finnas till.

Den där förgrymmade pliktkänslan är ett aber emellanåt, känslan av att jag skulle vilja åka på någon sorts minisemester och se på museum och dylikt kvävs av att jag avskyr att be om ledigt från mitt arbete för jag är ju faktiskt anställd och då skall man finnas till tjänst gärna trettiosex timmar om dygnet. Ja, det är bara jag som anser så och ingen annan. Fråga mig inte varifrån det kommer för det vet jag inte ens själv. I oktober så var jag som tidigare nämnts (troligen mer pipskrikande lyckotjutningar om jag känner mig rätt) uppe i Stockholm för att se Walking with dinosaurs med familjen vilket gjorde att jag kände det där stinget utav skam, jag skäms fortfarande även jobbet inte gick under på grund utav det.

Även om jag bearbetar den delen utav mig mer och mer för varje dag som går så är det fortfarande något som emellanåt kan kännas rejält handikappande. Jag vill finnas där för ALLA, gärna hela tiden om så går men samtidigt så orkar jag inte med det. Jag vill prata med vänner och hälsa på dem men jag orkar inte tvinga iväg mig när hjärnan stämplar ut så fort jag kommer hem och jag skäms så otroligt över det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar