tisdag 29 januari 2013

Man måste göra bort sig, eller?



För annars så vet man inte när man faktiskt gör rätt. Eller?

Vilket kommer att betyda att jag kommer att dubbellyckas i framtiden! Eller? Snälla?

Annars kan jag ju alltid roa mina vänner med att berätta om min infernaliskt dåliga smak när det kommer till hanar, nästa steg är väl att jag faktiskt kommer att yttra orden: "JAG KAN FÖRÄNDRA HONOM!" för att toppa saligheten med ett glansigt körsbär.

Min historia inom förhållanden är tämligen kort och spretig innan jag fastnade i smetet även om jag på sätt och vis är glad över att jag inte har trasslat runt mer för tänk så många nitar jag hade trillat på då.

Min första pojkvän var faktiskt inte så pjåkig och det slutade på ett charmerande sätt med att vi grälade på en chatt. Ja, en chatt. På ett härligt "Nej, DU ÄR DUM!"-sätt som bara en tonåring kan klara av.

Nummer två var en sådan där extremt dum sak, det finns en anledning till att man inte skall plocka resterna från sina vänner och det resulterade i att jag blev ett charmerande tröstknull dolt i ett förhållande. Så här i efterhand önskar jag nästan att jag sparade de charmerande breven han skrev där han berättade att han varit vaken på nätterna, ståendes vid mitt fönster och tittat ut över utsikten (ni som var och hälsade på mig i Mjölby vet hur roligt det måste ha sett ut) och funderat över hur extremt fel vårt så kallade förhållande var.

Sedan var det dags för mig att trösta mig med någon och stackaren som blev utsatt för det har jag bett om ursäkt åtskilliga gånger efteråt på fyllan och villan. Jisses, det visar hur svag man är när man faller för vänners pikande om ens val av hane. Jag hatar när andra känner sig nödgade att pika mig för vad jag tycker för även om min ryggrad har blivit mindre krökt så kan jag minnas alla de där små skämtsamma kommentarerna som sagts av åtskilliga människor genom åren och hur mycket de sved för att jag kände mig dum som inte levde upp till deras bild av vem jag var.

Efter denna fadäs så var det dags för Honom och jag försvann in i Trallala-land i ett par år för att leva samboliv och "lycka", jag vill inte riktigt veta hur mycket som troligen var falskt från första början och jag borde ha sprungit skrikande åt andra hållet när en liten skojfrisk anekdot från en av Fezterna resulterade i att jag hade en pojkvän som låg och gräääät utanför mitt fönster under ett träd då och då avbrutet av att smäktande titta upp mot mitt fönster med smäääktande blick. Alltså, herregud. Jag minns hur mycket jag himlade med ögonen när jag suckande travade nedför trappen för att släpa upp honom innan han gjorde bort sig ännu mer. Vi kan väl säga som så att det där förhållandet hade ett par sådana där episoder av att han låg och bölade medan jag fick plocka ihop saker och ting. De gånger jag grät var oftast för att jag inte kände att jag dög något till. Mmm, charmerande.

I vår paus (som borde ha varit ett slut och inget mer men man lär så länge man lever) så hade jag det upp till den dagens datum det mest pinsamma förhållande NÅGONSIN. Kombinera någon som är deprimerad och vilsen med en person som inte är nöjd med sitt liv han har för stunden och du har en episk kombo! Ptja, det var väl en del intressanta gymnastiska övningar och emellanåt var det ganska roligt att läsa lusen av honom (jag hatar att känna det som om jag kan mer om livet än de som är äldre än mig även om ålder egentligen inte har så mycket med det att göra) men det är ett pinsamt kapitel i min historia.

Efter det? Ptja, vi tar återigen det där med att jag trasslar in mig i saker när jag är emotionellt sned och det blir en riktigt episk kombo igen. Ett blogginlägg med alltför privata detaljer involverande mig och denne person där den så kallade pseudonymen för mig måste ha varit det lamaste i mannaminne gjorde att det tog hus i helvete. Herregud, jag kan verkligen det här med att välja mina offer. Jisses. Visserligen så gjorde äventyret mig starkare och jag fick chansen att ta hand om mig själv i lugn och ro även om det kändes som väldigt mycket tonårsdrama för min smak.

Sådärja! Inte en speciellt imponerande lista för någon som är snart trettioett år gammal men vad sägs om att jag kan få slippa lite nitar nu, kanske? Jag är inte en perfekt kvinna för fem öre och jag kan bli en total katastrof om kemin är fel men överlag så kan jag fanimig säga att jag förtjänar något riktigt bra nu.

Så... Vad sägs, Kupido? Kanske dags att öva upp pilbågsarmen snart? Alltså, ingen brådska för saker tar sin tid men du kan ju sluta med att skjuta ärkenötterna i rumpan snart? Bara ett litet tips i all välmening, hellre att jag väntar än att jag slösar tid på frasmongon.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar