torsdag 7 februari 2013

Nej, nu har tanten gått och blivit blasé

Det blossar upp arga saker om näthat mot kvinnor, våldtäkter, felaktiga saker, filmer samt fan och hans moster som folk ilsket härjar över fram och tillbaka med fina ord för att trycka till varandra. Det är visserligen underbart att andra fortfarande orkar engagera sig i ämnen som uppenbarligen fortfarande är problem medan jag tar distans eller rycker på axlarna.

Varför? Jag orkar fanimig inte. Jag vet vad jag tycker och jag vet att andra kanske inte håller med mig men om jag skulle försöka att ge mig in i diskussioner så slutar det bara med att jag tröttnar och bara säger något skämtsamt för att ta udden av det. Visst, superbra att andra engagerar sig och som de så fint vill gnugga i ansiktet på mig så är det bättre att det ligger på sofflocket som jag tenderar att göra men jag ORKAR inte.

Istället för att skriva snajdiga ord för att trycka till dem om varför jag tycker de har fel så slutar det bara med att jag blir irriterad och vill skrika okvädingsord för att de är så komplett inkompetenta som tycker som att de gör och det slösar bara min energi på att gå runt och vara arg. Visst, jag skulle kunna tänka att om jag faktiskt engagerar mig för något och härjar tillräckligt mycket för min åsikt så kanske jag vinner över folk till min sida men jag bryr mig faktiskt inte.

Ja, det är massor med orättvisor och det är uppenbarligen män som beter sig som infernaliska rövhål världen över så jag är väl helt enkelt lyckligt lottad som inte har träffat på sådana människor eftersom jag aldrig någonsin har fått orden "Har du mens, eller?" som brukar vara en standard som andra har upplevt.

Så antingen är jag lyckligt lottad alternativt så har jag använts som dörrmatta större delen av mitt liv (inte av män faktiskt, det ni!) så att jag inte tänker på det. Jo, vänta nu! Jag har ett svagt minne av att jag stolt proklamerade att jag inte hade speciellt mycket humörsvängningar när det är menstruationsdags vilket gav herr rövhål (visserligen var han ju inte det just då, eller jag visste i alla fall inte om det) en väldigt ansträngd min i ansiktet under samtalets gång. Så, uppenbarligen hade jag sådana.

Så, ja. Jag har åsikter, ganska många och högljudda sådana som jag är bra på att ta upp vid fel tillfällen (tala INTE om Darwins lära om att de starka överlever som en förklaring till varför tester på foster är bra. Särskilt inte vid lunchbordet på arbetsplatsen.) men jag har inget nöje att få över andra till min sida längre.

Folk är idioter och de borde stuvas i sin egen sås och ja, jag är kanske en del av anledningen till att de fortfarande styr och ställer i vissa delar av samhället men jag orkar inte sitta och orera om det. Jag har ingen lust att gå runt och hitta saker att bli förolämpad över på grund av mitt kön, min sexualitet, mina skor unt so weiter. Jag ids bara inte.

Ni som orkar? Hatten av för er, gott folk.

Den här damen orkar inte stå på barrikaden och härja med idioterna, jag spränger dem hellre.


Ja, det finns säkerligen de som tolkar detta som att jag inte brinner längre. Som att jag inte har något jag kämpar för. Jo, det gör jag. Jag brinner för andra saker som jag finner viktigt men den är riktad till annat. 

1 kommentar:

  1. Var och en får ju välja sina egna strider. Att enbart reagera på saker som är på modet att reagera på är ju också fel. Bäst är väl att man helt enkelt väljer ut vad som brukar ligga en varmast om hjärtat och diskuterar det när tillfälle ges. <3

    SvaraRadera