tisdag 5 mars 2013

Du kan "välja" att få ätstörningar

Detta är ett gammalt inlägg som har legat som opublicerat i ett antal veckor, jag har lagt till en del på slutet men det består till stor del av mitt i natten-tankar.


Timmen är sen, troligen är mitt skinn tunnare än vanligt men efter ett slumpmässigt klickande av länkar som började om Sir Terry Pratchett så slutade jag på en text angående en person som verkar vara av åsikten att anorexi är ett val. Texten är på engelska och av mycket god kvalisort vilket gör att min trötta hjärna inte riktigt kan ta till sig hela vilket gör att jag inte vill länka till den utifall jag må ha missuppfattat något.

Istället går jag efter det första intrycket jag fick, det intryck som brukar vara det som en lynchmobb går efter, det som får oss att blossa upp till eldar av ilska som inte kan ta till sig något mer än det som gjorde dem/mig arga.

Det är modigt att ens våga påstå att det är ett val att välja bort mat för vissa saker går inte att tänka sig in i om man inte har stirrat ut över stupet själv. Exempel på detta finns att tillgå i den relativt färska debatten om näthatet mot kvinnor, har du inte upplevt den själv så är det svårt att sätta sig in i det.

Jag har avhandlat detta ämne åtskilliga gånger tidigare och eftersom det inte är fler än ett tiotal personer som läser mitt tangentknackande så får jag be om ursäkt för jag kan alltid hoppas på att det kanske råkar vara någon som söker och finner detta inlägg och får ut något av det.

Vi har alla våra kors att bära på ett eller annat sätt, ett av mina var att jag är längre än den genomsnittliga kvinnan även om jag inte är vidare lång jämfört med andra långa kvinnor. Ändå räckte min längdkurva till för att sätta mig i obalans redan som ung, ett tag var en annan flicka i klassen längre än mig (även om det bara handlade om någon centimeter samt att hon knappt blev längre än den längd hon hade då) för jag tänkte att om jag åtminstone var längst så var det i alla fall något.

Sedan ebbade det målet ut även om jag på sätt och vis försökte att gömma mig bakom att vara längst, varför kan ju snillena spekulera om men för egen del så var det enkelt. Det var åtminstone något jag kunde vara "bäst" på.


Jag ville vara liten, jag ville vara söt, jag ville vara en sådan som andra skulle kunna lyfta upp i sin famn och ta hand om. Istället så fanns jag där, lång och tafatt, tjurskallig och envist självständig.

Vad fick mig att snubbla in på den usla vägen då? Troligen en hel kompott av orsaker och slump som bara går att passa in på just mig och min dåvarande situation. Att tro att man skulle välja något sådant där är ett förbaskat hån och jag har ändå inte haft speciellt stora problem eftersom jag är en duktig flicka som visste hur man skulle kräkas i munnen för att sedan spotta ut det i toaletten för minimalt med ljud. Fungerar du i samhället så är det svårt att inse att det skulle vara ett problem, det är väldigt enkelt att gömma sig bakom tanken över att man inte är värdig vårdens hjälp bara för att man vet att man gör fel.

Så det var jag och mina närstående som fick stå ut med mig då, det var de som tog stryk när jag försökte att så ljudlöst som möjligt kräkas ur mat efter familjemiddagar, det var de som fick se det (i mitt tycke) påklistrade leendet. Jag undrar hur många fler det finns som har fastnat i samma träsk som jag gjorde.

Att vara två personer, en som logiskt förklarar för dig att "äta bör man, annars dör man" samtidigt som någon annan vrålar "TJOCK! FET! ÄCKLIG! MOTBJUDANDE! Alla ser ned på dig när du kommer med en tallrik fylld med annat än sallad när du går igenom en matsal!" Det har resulterat i att helt normala portioner av mat slutat i skam. Det har slagit slint åtskilliga gånger i mitt huvud där jag har ätit upp i mitt tycke enorma mängder mat med enda målet att få ut det ur kroppen igen. Inte för att det är gott utan mer för att jag kunde.

Som piskologer och annat pack stöter och blöter så är det något som går att kontrollera, allt annat må vara kaos, skrik och panik men du kan kontrollera åtminstone en sak med dig själv. Den där idiotiska stoltheten som infann sig när jag insåg att jag inte hade ätit något annat än frukost på en hel dag var något jag inte kunde blunda för eftersom det kändes som en vinst.

Nej, jag valde det inte. Inte på något sätt alls. Det smög sig på mig, infiltrerade min hjärna och mina tankar, förgiftade min syn och min kropp, lindade in mig i svarta tankar och mörker. Jag såg mig i spegeln och såg bara bristerna, allt det äckliga, allt det som jag är som inte passar in i det som anses som attraktivt. Jag blev arg, ledsen, äcklad, uppgiven.

Jag fick åtskilliga gånger pikar om att jag inte hade något bekymra mig över från sådana som ansåg sig vara tyngre än mig men så fungerar jag dessvärre inte, det som jag äcklades/äcklas över är min egen kropp. Det enda jag såg hos andra var i så fall deras bra sidor som jag själv kände att jag inte hade, jag kände mig ful i själen och ful i kroppen vilket gjorde att jag inte hade något som kunde räknas som förmildrande omständigheter. Det var jag och mina egna tankar, inget mer. Jag och min inre röst som överröstade andras röster, mina öron som hörde fel och misstolkade saker och ting, bara jag.

Jag fick höra om att det hade muttrats om detta på tidigare arbetsplatsen om att andra minsann inte ville visa hänsyn och inte tala om vissa saker på jobbet och även om jag är en tjurskallig och vrång person så försöker jag ändå att visa hänsyn till andras fördel även om jag emellanåt är det klumpigaste som finns i möblerade rum när det kommer till samtalsämnen. Så vad är skillnaden med att visa hänsyn och inte prata om alkohol i ett sällskap med någon som har haft alkoholproblem egentligen? Måste man sitta och diskutera mat, fett och "riktiga" dieter från "sjukhus" runt matbordet?

Mina bekymmer var av mycket lindrig karaktär (i mitt tycke) och även om det alltid finns någon som har haft det värre så var det ganska knöligt att ta sig ur träsket med bara sig själv som hjälp. Självfallet så sökte jag stöd och tröst hos familj och vänner men i grund och botten var det jag själv som fick börja slåss med min egna självbild. Jag får alltid dåligt samvete över att jag i mitt tycke gör en sådan stor grej av den delen av mitt liv men jag tror nog att det finns flera som är som jag där ute.

2 kommentarer:

  1. Jag brukar läsa din blogg med lite ojämna intervall sådär och detta är nog ett av de inlägg som har berört mig mest. Så tack för det, eller vad jag nu ska skriva. :-) Och det finns definitivt fler där (här) ute...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, det finns nog fler än vad vi tror..

      Radera