fredag 14 juni 2013

"Jag hjälpte min syster med att kapa grenar i trädgården."

Ja, vad säger man egentligen när ett barn frågar om ärren på mina armar? Sanningen är visserligen inte så genomkomplicerad men någonstans känner jag att jag inte vill vara den som förstör något annat barns oskuld utan det är upp till föräldrarna. En vän förklarade för sin dotter som det var när dottern frågade mig och sedan var det inte mer med det men då var det ju mamman som sade det, inte jag.

Så när jag satt där i bänken i färd med att reparera ett armband och den frågan kom från flickan som nyfiket stod och tittade på vad vi gjorde så kom jag inte för mig med att säga annat än att jag hade rivit mig på trädgrenar.

Vilket i sig inte är en lögn eftersom jag såg ut som om jag hade varit i slagsmål med en stor katt efter den trädgårdsrensning som jag faktiskt har hjälpt till med. Själv tänker jag knappt på dem längre, de är där och det är så det är. De är en del av mig och att säga att jag ångrar dem kan jag inte riktigt göra eftersom det är en del av min historia.

Därför är det svårt att tänka på att skyla något som jag knappt ser förutom när jag blir påmind av andras blickar. Det är svårt att tänka på att dölja delar för att andra inte skall ta anstöt, något som jag gör av egen fri vilja för min arbetsplats även om jag glömmer bort det emellanåt. Jag glömmer att jag skall bära långärmat och hög urringning, något som det är väldigt ont om i min garderob, den enda gång det faktiskt är legitimt för mig att kvinnligt utbrista att jag inte har något att ha på mig är när det kommer till arbetskläder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar