tisdag 28 januari 2014

Vi har nog alla en diagnos

När jag var femton så var jag som tidigare skrivet besviken över att jag var "normal", jag ville åtminstone vara bisexuell och inte bara vanligt tråkigt heterosexuell för det är ju inte roligt att vara normal.

Senare höll jag mig fast vid att jag var just normal, jag var den duktiga flickan i en bekantskapskrets där vännerna gick under eller höll sig halvt och halvt flytande på delar av förlista skepp. Detta höll sig fast i många år. Duktig flicka, sköter sig själv, kan själv, vill själv, gör själv.

Höll mig i samhället som en normal, jobba-äta-sova-jobba-äta-sova. Duktiga flickan till den så pass duktiga grad att flickan försvann och bara fanns till för just jobba-äta-sova. Krasch, bom, bang. Krasch. Studs mot taggiga stenar, blåslagen och blodig men reste mig glatt upp med ett hysteriskt påklistrat flin medan jag vrålade att allt minsann var tipptopp, jag snubblade bara lite grann.

Hålla uppe duktiga flickan, sköta den duktiga flickan medan väggarna rasade. Duktig, duktig, duktig. Räkningarna betalda men slängda i en stor hög, den ordnade pärmen som var ett signum fanns knappt längre. Borta och glömd men duktig ändå.

Krasch, krasch, pang. Livet krasade men det var ju inte så pass illa som någon annans liv, då är det ju inget fel på mig. Jag "sköter" mig ju. Jag kan inte vara sjuk, jag är för duktig för det, för normal. Går till psykolog med alla taggarna utåt, slår ned på att de inte kan hjälpa mig vid första motgång. KAN SJÄLV. Behöver ingen hjälp, nej mitt skepp sjunker då minsann inte! Icke! Ett brutet ben kan jag förstå, det är något man kan laga, ett trasigt psyke kan fanimig inte jag få för det förstår jag inte, jag är ju normal samtidigt som jag längtar efter att någon skall säga att det ÄR fel på mig, att det finns ett namn, att det är en själslig sjuka som har ett namn och därmed gör den mindre hemsk.

Skammen över att inte kunna ha kortärmat längre för att jag då inte ser normal ut. Skam över att andra skall döma och inte se mig som normal. Den grava ångesten över när värmen gjorde långärmat olidligt. För jag är ju normal. Jag är som alla andra. Jag är en person och inte något annat.

Duktiga flickan sköter sig, duktiga flickan mår minsann tipp topp och klarar ALLT. Jobbar heltid och är duktig, är en duktig del i samhället, sköter sig och är ordentlig. Jag håller då minsann mig inte fast i flytande drivved, inte då.

Krasch, krasch, pang. Insidan brister, sträcker ut båda armar för att få hjälp ännu en gång, ännu en gång längtande efter att någon skall säga att jag inte alls är normal, att min insida får snuva då och då på grund av nedsatt immunförsvar.

Får svara på fråga efter fråga, får säga om jag tycker det stämmer massor, lite eller inte alls. Skäms mer och mer över att jag tar deras tid, vill hellre att de bara pluggar in en sladd i huvudet på mig så att de kan diagnostisera mig likt en modern bil. De säger ett namn som jag får allergi över, som gör att jag blir äcklad över mig själv samtidigt som jag inte förstår varför det skulle kunna benämnas för mig, jag är ju normal, jag är den jag är och så är det med det. De får det att låta som en förkylning när jag hellre hade velat att de skulle säga att det är som en allergi som det går att medicinera emot men som kanske alltid är där i bakgrunden och att den ibland bubblar upp.


Jag fick aldrig något svar, jag tror inte att jag vill ha något heller, jag vill inte stoppas i ett fack för det skulle vi alla kunna göras bara man hittade tillräckligt många etiketter. Kanske är min exploderande oförstående över att andra vill "gömma" sig bakom etiketterna en diagnos eftersom jag inte är tillräckligt empatisk. Kanske är allt det som är jag bara olika klisterlappar av företeelser och inget mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar